rivningsorder (okt 09)
Vad händer om man har land, en stor familj som man vill försörja, ingen socialförsäkring som skyddsnät, inget tillstånd att bygga på sitt land – och den som kan ge tillstånd vägrar i de flesta fall?
Denna rapport handlar om just detta.
Västbanken är indelad i tre administrativa områden enligt Osloavtalet (1993): A, B och C. Se nedan för definitioner. 1 Uppdelningen innebär att flera olika myndigheter bestämmer över saker såsom bygglov och rörelsefrihet – den palestinska myndigheten i områden A och B, och israeliska myndigheter, både civila och militära, i område C. Min
berättelse handlar om en kycklinganläggning, en vanlig byggnad i Azzun kommun, område C.
Jag och en kollega från USA, Elice, blev uppringd för ett tag sedan av Adbul Karim som arbetar för den israeliska organisationen B'Tselem2. ”Hej – jag ska besöka några personer som har fått rivningsorder från den israeliska militären (IDF); vill ni hänga med?” Och det ville vi.
Vi träffade Abdul Rohman Mohammed Selin, en geografilärare som är 53 år gammal, gift och far till åtta barn. Abdul bor och arbetar i Azzun, en stad med ca 11 000 invånare. Han tog sina besparingar och köpte ett stycke land strax utanför Azzun år 2000. 2007 byggde han ett enkelt skjul på marken som lagerutrymme för foder och verktyg, ett enkelt kök och toalett och plats för några sängar (det kan vara skönt att vila är det är som varmast). Efter det fortsatte han att spara och investerade motsvarande 200 000 kronor i en kycklinganläggning som blev färdig i juni i år. Han chansade och ansökte inte bygglov då det är en lång, komplicerad och dyr process, och det inte finns någon garanti för att processen kommer att resultera i det efterlängtade bygglovet.
De första ca 3000 dagsgamla kycklingarna anlände i juli och verksamheten var igång. När vi besökte honom i augusti hade han precis sålt kycklingarna, men tordes inte köpa nya och fortsätta med verksamheten. Den 13 juli hade han nämligen fått besked att han skulle infinna sig på det israeliska administrativa kontoret den 6 augusti. När han kom
dit fick han ett rivningsbesked för sina byggnader. Orsaken som gavs var att hans egendom ligger i område C och han har inte byggnadslov för sina byggnader. Abdul säger: ” Jag har byggt denna anläggning så att mina barn kan få en framtid och en trygghet. Nu säger IDF att det här är område C och att byggnaderna ligger för nära vägen så de är en
säkerhetsrisk – men när jag byggde skjulet så var det ingen som protesterade.”
Vän av ordning kan undra varför detta är värt att skriva om - även i Sverige måste man riva eller betala böter om man har byggt utan byggnadslov. Och framförallt så måste man söka byggnadslov innan man börjar bygga. Jag har inga siffror på hur stor procent bygglov beviljas i Sverige, men på Västbanken, i område C, är siffran löjligt lågt.
Endast 1 av 60 ansökningar (1,7 %) gjorda av palestinier i Västbanken beviljas bygglov, enligt en artikel i Jerusalem post den 10 september, 2009. Enligt OCHA3 beviljades enbart 6 % byggnadslov mellan 2000 och 2007. Dessutom kan den militära myndigheten bestämma långt efteråt att byggnaden är en säkerhetsrisk och måste rivas, trots att man har byggnadslov. På Västbanken är det den israeliska civila myndigheten som ger tillstånd i område C och det är den israeliska armén som till syvende och sist bestämmer om ett bygge är en säkerhetsrisk och således bestämmer hur privatägd mark ska kunna användas.
Det finns tusentals dokumenterade fall där människor har tvingats riva byggnader – eller se på när IDF river byggnader, på sin egen mark. I åtskilliga fall kan det vara deras egna hem där de och deras familjer kan ha bott i åratal; t o m långt innan Osloavtalen och uppdelning i områden A, B och C. Som salt i såren debiteras den drabbade för rivningskostnaden – varför vissa väljer att riva själv eftersom kostnaden blir lägre.
Enligt min mening har bygglovsprocessen här mindre att göra med saker som byggnormer eller zonindelning, utan mer med kontroll av befolkningen.
29 oktober 2009
Patricia Carswell
Denna rapport handlar om just detta.
Västbanken är indelad i tre administrativa områden enligt Osloavtalet (1993): A, B och C. Se nedan för definitioner. 1 Uppdelningen innebär att flera olika myndigheter bestämmer över saker såsom bygglov och rörelsefrihet – den palestinska myndigheten i områden A och B, och israeliska myndigheter, både civila och militära, i område C. Min
berättelse handlar om en kycklinganläggning, en vanlig byggnad i Azzun kommun, område C.
Jag och en kollega från USA, Elice, blev uppringd för ett tag sedan av Adbul Karim som arbetar för den israeliska organisationen B'Tselem2. ”Hej – jag ska besöka några personer som har fått rivningsorder från den israeliska militären (IDF); vill ni hänga med?” Och det ville vi.
Vi träffade Abdul Rohman Mohammed Selin, en geografilärare som är 53 år gammal, gift och far till åtta barn. Abdul bor och arbetar i Azzun, en stad med ca 11 000 invånare. Han tog sina besparingar och köpte ett stycke land strax utanför Azzun år 2000. 2007 byggde han ett enkelt skjul på marken som lagerutrymme för foder och verktyg, ett enkelt kök och toalett och plats för några sängar (det kan vara skönt att vila är det är som varmast). Efter det fortsatte han att spara och investerade motsvarande 200 000 kronor i en kycklinganläggning som blev färdig i juni i år. Han chansade och ansökte inte bygglov då det är en lång, komplicerad och dyr process, och det inte finns någon garanti för att processen kommer att resultera i det efterlängtade bygglovet.
De första ca 3000 dagsgamla kycklingarna anlände i juli och verksamheten var igång. När vi besökte honom i augusti hade han precis sålt kycklingarna, men tordes inte köpa nya och fortsätta med verksamheten. Den 13 juli hade han nämligen fått besked att han skulle infinna sig på det israeliska administrativa kontoret den 6 augusti. När han kom
dit fick han ett rivningsbesked för sina byggnader. Orsaken som gavs var att hans egendom ligger i område C och han har inte byggnadslov för sina byggnader. Abdul säger: ” Jag har byggt denna anläggning så att mina barn kan få en framtid och en trygghet. Nu säger IDF att det här är område C och att byggnaderna ligger för nära vägen så de är en
säkerhetsrisk – men när jag byggde skjulet så var det ingen som protesterade.”
Vän av ordning kan undra varför detta är värt att skriva om - även i Sverige måste man riva eller betala böter om man har byggt utan byggnadslov. Och framförallt så måste man söka byggnadslov innan man börjar bygga. Jag har inga siffror på hur stor procent bygglov beviljas i Sverige, men på Västbanken, i område C, är siffran löjligt lågt.
Endast 1 av 60 ansökningar (1,7 %) gjorda av palestinier i Västbanken beviljas bygglov, enligt en artikel i Jerusalem post den 10 september, 2009. Enligt OCHA3 beviljades enbart 6 % byggnadslov mellan 2000 och 2007. Dessutom kan den militära myndigheten bestämma långt efteråt att byggnaden är en säkerhetsrisk och måste rivas, trots att man har byggnadslov. På Västbanken är det den israeliska civila myndigheten som ger tillstånd i område C och det är den israeliska armén som till syvende och sist bestämmer om ett bygge är en säkerhetsrisk och således bestämmer hur privatägd mark ska kunna användas.
Det finns tusentals dokumenterade fall där människor har tvingats riva byggnader – eller se på när IDF river byggnader, på sin egen mark. I åtskilliga fall kan det vara deras egna hem där de och deras familjer kan ha bott i åratal; t o m långt innan Osloavtalen och uppdelning i områden A, B och C. Som salt i såren debiteras den drabbade för rivningskostnaden – varför vissa väljer att riva själv eftersom kostnaden blir lägre.
Enligt min mening har bygglovsprocessen här mindre att göra med saker som byggnormer eller zonindelning, utan mer med kontroll av befolkningen.
29 oktober 2009
Patricia Carswell
en morgon ... (okt -09)
... vid vägspärr Qalqiliya Nord.
I dag var jag både upprörd och ledsen – när du läser detta så kanske du förstår varför.
Det är söndag den 11 oktober och gränsen till Israel har varit stängd i tio dagar sedan den 2 oktober pga. Sukkot eller Lövhyddohögtiden som är en judisk högtid. Stängningen omfattar alla palestinier på Västbanken som arbetar i Israel eller östra Jerusalem och innebär en ofrivillig ledighet utan lön. Söndagen var den första dagen som de kunde
arbeta sedan den 1 oktober – en ganska lång tid att vara utan lön.
När jag och min kollega kom till vägspärr 107, Qalqiliya Nord, strax före klockan 4:00 på morgonen väntade redan 450 män på att väggspärren skulle öppnas. Den öppnade klockan 4:00 som den skulle och männen började gå igenom, och det såg ut att vara som en vanlig dag. De köade och gick igenom första vändkorset, tog av sig allt av metall innan de gick igenom metalldetektor. Och så gick de vidare till nästa vändkors – ingenting märkvärdigt hände.
Idag hade vi kontakt med en grupp kvinnor på andra sidan väggspärren som också räknade hur många som kom ut. Dessa kvinnor är fredsaktivister från Machsom Watchi, en israelisk fredsorganisation som bildades 2001. Det visade sig vara mycket bra – för efter en halvtimme började kön sakta ned betydligt. Första halvtimme räknade vi att drygt
1 000 personer hade gått igenom. Under nästa timme passerade enbart 730 personer in i första delen av väggspärren. 1 734 personer hade gått in i väggspärren på en och en halv timme, men Machsom Watch hade räknat att ca 350 personer hade passerat ut. Någonting hade hänt!
Väggspärren består av ett antal stationer på väg in till Israel – station ett är ett vändkors, sedan en metalldetektor, efter det en lång korridor som leder fram till vändkors nummer två, ytterligare ett vändkors, en röntgenapparat för baggage som påminner om dem som finns på flygplatser, ytterligare en röntgenapparat som skannar av hela kroppen och till slut en ID- kontroll med kontroll av fingeravtryck. Det är många stationer och möjlighet finns att stoppa strömmen av människor vid varje station.
Männen och kvinnorna kommer från många byar runt Qalqiliya – de kan ha rest i en timme eller mer innan de kommer fram till kön i väggspärren. Många arbetar som byggjobbare och bussarna till deras arbetsplatser brukar lämna väggspärren klockan sex på morgonen – så det är mycket viktigt att de är där i tid och hinner ut till dess att bussen går. De ser till att ha god marginal för att kunna hinna med, men idag räckte inte marginalerna för denna påtaglig långsam hantering vid alla stationerna. Och vad var anledningen till att det gick så sakta idag? En trasig maskin som röntgade baggaget – vilket innebar att personalen måste gå igenom samtliga påsar, lunchlådor, ryggsäckar, portföljer, mm manuellt – och det tar tid. Resultatet av denna mycket långsamma process – frustration, irritation, rädsla att mista ytterligare en dags arbete. Kön inne i terminalen börjar trycka sig framåt – de som var längst fram trängs hårt mot stängslet – några klättrar upp på sina medmänniskor för att kunna se bättre eller komma fram fortare. 500-600 män kom tillbaka vid sjutiden – deras kommentar: “för mycket problem i terminalen” sa en, ”för mycket trängsel – jag blev tryckt mot vändkorset och kunde inte röra mig”, ”min arbetsgivares buss gick – det blir inget arbete för mig idag heller” var några av de uppgivna kommentarer vi fick.
Och sedan kom en säkerhetsvakt ut och skrek ”nu stänger vi terminalen pga. av datorkrångel” – enligt den översättning som vi fick av en man som kunde hebreiska. Denna terminal ska vara öppet till klockan 19:00 på kvällen. Klocka var strax efter klockan 7:00 på morgonen – och det väntade ca 400-500 personen – mest män men även kvinnor och barn nu – för att gå igenom väggspärren. Vi konfererade med kvinnorna i Machsom Watch på andra sidan och ringde sedan till den så kallade Humanitära Hotlineii för att berätta om problemet och be om deras hjälp. Efter 20 minuter öppnades väggspärren igen. Cirka 500-600 personer återvände idag pga de inte fick något arbete, eller att det blev för lång väntetid. Det tog en av de män vi har kontakt med drygt två och en halv timme att komma igenom denna gång – han började köa klockan 4:30. De lyckliga som gick igenom första vändkorset vid klockan 4:15 behövde drygt 15 minuter för att gå igenom.
Ska en trasig maskin eller en krånglade dator betyda att minst 500 personer mister en dagslön? Är det verkligen humanitär att det kan ta mellan en till över två timmar att gå igenom en väggspärr – varje dag? Det som vi har fått höra från alltför många är att det är ovissheten som är det värsta – ”kommer jag igenom i tid denna gång eller inte”.
11 oktober 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
I dag var jag både upprörd och ledsen – när du läser detta så kanske du förstår varför.
Det är söndag den 11 oktober och gränsen till Israel har varit stängd i tio dagar sedan den 2 oktober pga. Sukkot eller Lövhyddohögtiden som är en judisk högtid. Stängningen omfattar alla palestinier på Västbanken som arbetar i Israel eller östra Jerusalem och innebär en ofrivillig ledighet utan lön. Söndagen var den första dagen som de kunde
arbeta sedan den 1 oktober – en ganska lång tid att vara utan lön.
När jag och min kollega kom till vägspärr 107, Qalqiliya Nord, strax före klockan 4:00 på morgonen väntade redan 450 män på att väggspärren skulle öppnas. Den öppnade klockan 4:00 som den skulle och männen började gå igenom, och det såg ut att vara som en vanlig dag. De köade och gick igenom första vändkorset, tog av sig allt av metall innan de gick igenom metalldetektor. Och så gick de vidare till nästa vändkors – ingenting märkvärdigt hände.
Idag hade vi kontakt med en grupp kvinnor på andra sidan väggspärren som också räknade hur många som kom ut. Dessa kvinnor är fredsaktivister från Machsom Watchi, en israelisk fredsorganisation som bildades 2001. Det visade sig vara mycket bra – för efter en halvtimme började kön sakta ned betydligt. Första halvtimme räknade vi att drygt
1 000 personer hade gått igenom. Under nästa timme passerade enbart 730 personer in i första delen av väggspärren. 1 734 personer hade gått in i väggspärren på en och en halv timme, men Machsom Watch hade räknat att ca 350 personer hade passerat ut. Någonting hade hänt!
Väggspärren består av ett antal stationer på väg in till Israel – station ett är ett vändkors, sedan en metalldetektor, efter det en lång korridor som leder fram till vändkors nummer två, ytterligare ett vändkors, en röntgenapparat för baggage som påminner om dem som finns på flygplatser, ytterligare en röntgenapparat som skannar av hela kroppen och till slut en ID- kontroll med kontroll av fingeravtryck. Det är många stationer och möjlighet finns att stoppa strömmen av människor vid varje station.
Männen och kvinnorna kommer från många byar runt Qalqiliya – de kan ha rest i en timme eller mer innan de kommer fram till kön i väggspärren. Många arbetar som byggjobbare och bussarna till deras arbetsplatser brukar lämna väggspärren klockan sex på morgonen – så det är mycket viktigt att de är där i tid och hinner ut till dess att bussen går. De ser till att ha god marginal för att kunna hinna med, men idag räckte inte marginalerna för denna påtaglig långsam hantering vid alla stationerna. Och vad var anledningen till att det gick så sakta idag? En trasig maskin som röntgade baggaget – vilket innebar att personalen måste gå igenom samtliga påsar, lunchlådor, ryggsäckar, portföljer, mm manuellt – och det tar tid. Resultatet av denna mycket långsamma process – frustration, irritation, rädsla att mista ytterligare en dags arbete. Kön inne i terminalen börjar trycka sig framåt – de som var längst fram trängs hårt mot stängslet – några klättrar upp på sina medmänniskor för att kunna se bättre eller komma fram fortare. 500-600 män kom tillbaka vid sjutiden – deras kommentar: “för mycket problem i terminalen” sa en, ”för mycket trängsel – jag blev tryckt mot vändkorset och kunde inte röra mig”, ”min arbetsgivares buss gick – det blir inget arbete för mig idag heller” var några av de uppgivna kommentarer vi fick.
Och sedan kom en säkerhetsvakt ut och skrek ”nu stänger vi terminalen pga. av datorkrångel” – enligt den översättning som vi fick av en man som kunde hebreiska. Denna terminal ska vara öppet till klockan 19:00 på kvällen. Klocka var strax efter klockan 7:00 på morgonen – och det väntade ca 400-500 personen – mest män men även kvinnor och barn nu – för att gå igenom väggspärren. Vi konfererade med kvinnorna i Machsom Watch på andra sidan och ringde sedan till den så kallade Humanitära Hotlineii för att berätta om problemet och be om deras hjälp. Efter 20 minuter öppnades väggspärren igen. Cirka 500-600 personer återvände idag pga de inte fick något arbete, eller att det blev för lång väntetid. Det tog en av de män vi har kontakt med drygt två och en halv timme att komma igenom denna gång – han började köa klockan 4:30. De lyckliga som gick igenom första vändkorset vid klockan 4:15 behövde drygt 15 minuter för att gå igenom.
Ska en trasig maskin eller en krånglade dator betyda att minst 500 personer mister en dagslön? Är det verkligen humanitär att det kan ta mellan en till över två timmar att gå igenom en väggspärr – varje dag? Det som vi har fått höra från alltför många är att det är ovissheten som är det värsta – ”kommer jag igenom i tid denna gång eller inte”.
11 oktober 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
rätten att röra sig fritt ... (aug -09)
Fri rörlighet i sitt eget land - det är något de flesta av oss tar för givet - en medborgerlig rättighet som vi alla har – eller hur? Jag inser nu att något som jag tar för givet är något som andra människor, i andra länder bara kan drömma om. Det är en sak att läsa om det och en helt annan sak att se det med egna ögon.
Vandrande genom byn tidigt på morgonen möter jag sömniga män på väg till arbetet, matlådor i handen - vi är på väg till grinden i Falamya. Och jag är verkligen medveten om den stora skillnaden mellan Sverige och Västbanken. Det är mörkt och strax efter klockan 4 på morgonen när vi lämnar vårt hus i Jayyous - vårt hem för de kommande tre månaderna. Vi är fyra personer från Norge, Sydafrika, Sverige och USA som bor på Västbanken som ekumeniska följeslagare på uppdrag av Kyrkornas Världsråd. Här kan inte fri rörlighet tas för givet.
En av de stora överträdelserna mot folkrätten på Västbanken är muren - en barriär som byggs av staten Israel främst inom Västbanken. Muren byggs delvis längs 1949 års stilleståndslinje mellan Israel och Västbanken (då tillhörande Jordanien) mer allmänt känd som den Gröna linjen, men det mesta av muren finns på Västbanken. Bara 20 procent av murens totala längd är dragen längs Gröna linjen 1] Muren vid Jayyous är cirka 5 km innanför Gröna linjen. Området mellan Gröna linjen och muren kallas för sömzonen och räknas som en säkerhets- eller buffertzon av israeliska regeringen: därför bevakas vilka som kommer in i sömzonen. Varje land har rätt att skydda sina gränser och om muren var byggd på den Gröna linjen skulle den inte innebära en kränkning av internationell humanitär rätt, men så är inte fallet. Muren skiljer markägaren från sin mark, begränsar palestiniers rörelsefrihet på Västbanken och påverkar allvarligt den ekonomiska situationen för många människor.
Där vi bor är muren i själva verket ett flerdimensionellt system av staket, ca 50-60 m brett. Det finns tre staket, med flera stora spolar av rakbladstaggtråd som de två yttre staketen och ett fyra meter högt elstängsel med elektronisk övervakning i mitten. Det finns vägar för patrullerande fordon på båda sidor av det mellersta stängslet, med ett brant dike (som hindrar fordon att passera) på ena sidan av staketet och en utjämnad grusväg på andra sidan för att visa fotspår.
Cirka 75 % av bybornas jordbruksmark ligger på andra sidan muren, i sömzonen, vilket innebär att de måste gå igenom en grind i stängslet för att komma till sin egendom. Dessa grindar kallas jordbruksgrindar och de är inte öppna hela tiden - de tre grindar som vi övervakar har olika öppettider. En, den södra grinden, är öppen 1 timme 15 minuter varje dag 2]. Den andra, norra grinden, är öppen 2 timmar och 15 minuter varje dag 3] och den tredje, Falamya-grinden, är öppen 12 timmar 4].
Men alla kan inte gå igenom grinden för att komma till sin mark - bara personer med jordbrukstillstånd har den möjlighet. Enligt borgmästare i byn Jayyous, Abu Taher, har enbart 120 personer av ca 1200 familjer tillstånd. Ibland är tillståndsägaren en kvinna eller en mycket gammal person, som gör det omöjligt att använda tillståndet eftersom de måste ha någon som följer med dem. Tillstånden ges för en kort tid, ofta tre eller sex månader och att få ett tillstånd garanterar inte en förnyelse nästa gång.
1] Källa: Enligt OCHA (FN:s kontor för humanitära frågor)
2] 08.00-08.15; 14.10-14.25; 17.00-17.45
3] 06.45-07.30; 11.30-12.30; 18.15-18.45
4] 05.15 to 17.15
Vi kommer fram till grinden vid Falamya strax före gryningen och under de två timmar vi är där passerar 54 män, 12 kvinnor och fem barn – de väntar på sin tur för att soldaterna ska kontrollera tillstånden och vad som finns i t.ex. ärror och skrindor.
Alla former av transportmedel används - traktorer, åsnor, till fots, på cyklar, ett fåtal lastbilar och några enstaka hästar. Idag fick alla passera grinden vilket inte alltid är fallet.
En bild dröjer sig kvar i mitt minne (inte i kameran tyvärr) - en ung man rider barbacka på sin häst - galopperar fram till grinden, binder den till staketet för att gå igenom säkerhetsanordningen, sedan galopperar han bort på vägen - för mig symbolen för frihet och fri rörlighet. Må den komma till alla på Västbanken så snart som möjligt!
Augusti 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
Vandrande genom byn tidigt på morgonen möter jag sömniga män på väg till arbetet, matlådor i handen - vi är på väg till grinden i Falamya. Och jag är verkligen medveten om den stora skillnaden mellan Sverige och Västbanken. Det är mörkt och strax efter klockan 4 på morgonen när vi lämnar vårt hus i Jayyous - vårt hem för de kommande tre månaderna. Vi är fyra personer från Norge, Sydafrika, Sverige och USA som bor på Västbanken som ekumeniska följeslagare på uppdrag av Kyrkornas Världsråd. Här kan inte fri rörlighet tas för givet.
En av de stora överträdelserna mot folkrätten på Västbanken är muren - en barriär som byggs av staten Israel främst inom Västbanken. Muren byggs delvis längs 1949 års stilleståndslinje mellan Israel och Västbanken (då tillhörande Jordanien) mer allmänt känd som den Gröna linjen, men det mesta av muren finns på Västbanken. Bara 20 procent av murens totala längd är dragen längs Gröna linjen 1] Muren vid Jayyous är cirka 5 km innanför Gröna linjen. Området mellan Gröna linjen och muren kallas för sömzonen och räknas som en säkerhets- eller buffertzon av israeliska regeringen: därför bevakas vilka som kommer in i sömzonen. Varje land har rätt att skydda sina gränser och om muren var byggd på den Gröna linjen skulle den inte innebära en kränkning av internationell humanitär rätt, men så är inte fallet. Muren skiljer markägaren från sin mark, begränsar palestiniers rörelsefrihet på Västbanken och påverkar allvarligt den ekonomiska situationen för många människor.
Där vi bor är muren i själva verket ett flerdimensionellt system av staket, ca 50-60 m brett. Det finns tre staket, med flera stora spolar av rakbladstaggtråd som de två yttre staketen och ett fyra meter högt elstängsel med elektronisk övervakning i mitten. Det finns vägar för patrullerande fordon på båda sidor av det mellersta stängslet, med ett brant dike (som hindrar fordon att passera) på ena sidan av staketet och en utjämnad grusväg på andra sidan för att visa fotspår.
Cirka 75 % av bybornas jordbruksmark ligger på andra sidan muren, i sömzonen, vilket innebär att de måste gå igenom en grind i stängslet för att komma till sin egendom. Dessa grindar kallas jordbruksgrindar och de är inte öppna hela tiden - de tre grindar som vi övervakar har olika öppettider. En, den södra grinden, är öppen 1 timme 15 minuter varje dag 2]. Den andra, norra grinden, är öppen 2 timmar och 15 minuter varje dag 3] och den tredje, Falamya-grinden, är öppen 12 timmar 4].
Men alla kan inte gå igenom grinden för att komma till sin mark - bara personer med jordbrukstillstånd har den möjlighet. Enligt borgmästare i byn Jayyous, Abu Taher, har enbart 120 personer av ca 1200 familjer tillstånd. Ibland är tillståndsägaren en kvinna eller en mycket gammal person, som gör det omöjligt att använda tillståndet eftersom de måste ha någon som följer med dem. Tillstånden ges för en kort tid, ofta tre eller sex månader och att få ett tillstånd garanterar inte en förnyelse nästa gång.
1] Källa: Enligt OCHA (FN:s kontor för humanitära frågor)
2] 08.00-08.15; 14.10-14.25; 17.00-17.45
3] 06.45-07.30; 11.30-12.30; 18.15-18.45
4] 05.15 to 17.15
Vi kommer fram till grinden vid Falamya strax före gryningen och under de två timmar vi är där passerar 54 män, 12 kvinnor och fem barn – de väntar på sin tur för att soldaterna ska kontrollera tillstånden och vad som finns i t.ex. ärror och skrindor.
Alla former av transportmedel används - traktorer, åsnor, till fots, på cyklar, ett fåtal lastbilar och några enstaka hästar. Idag fick alla passera grinden vilket inte alltid är fallet.
En bild dröjer sig kvar i mitt minne (inte i kameran tyvärr) - en ung man rider barbacka på sin häst - galopperar fram till grinden, binder den till staketet för att gå igenom säkerhetsanordningen, sedan galopperar han bort på vägen - för mig symbolen för frihet och fri rörlighet. Må den komma till alla på Västbanken så snart som möjligt!
Augusti 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
reserapport Israel ...
En god vän, Patricia Carswell, befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd – genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks i rapporterna är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina ppdragsgivare.
Under kategorin "Reserapport Israel" följer jag Pat på hennes upplevlese. Välkommen att dektaga och läsa du också.
Den första rapporten hittar du redan nu! Inga korrigeringar utom möjligen förtydliganden kring källhänvisning/noter är gjorda av mig.
//Maud E
"Genom EAPPI - Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel - befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred".
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Under kategorin "Reserapport Israel" följer jag Pat på hennes upplevlese. Välkommen att dektaga och läsa du också.
Den första rapporten hittar du redan nu! Inga korrigeringar utom möjligen förtydliganden kring källhänvisning/noter är gjorda av mig.
//Maud E
"Genom EAPPI - Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel - befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred".
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
