en morgon ... (okt -09)
... vid vägspärr Qalqiliya Nord.
I dag var jag både upprörd och ledsen – när du läser detta så kanske du förstår varför.
Det är söndag den 11 oktober och gränsen till Israel har varit stängd i tio dagar sedan den 2 oktober pga. Sukkot eller Lövhyddohögtiden som är en judisk högtid. Stängningen omfattar alla palestinier på Västbanken som arbetar i Israel eller östra Jerusalem och innebär en ofrivillig ledighet utan lön. Söndagen var den första dagen som de kunde
arbeta sedan den 1 oktober – en ganska lång tid att vara utan lön.
När jag och min kollega kom till vägspärr 107, Qalqiliya Nord, strax före klockan 4:00 på morgonen väntade redan 450 män på att väggspärren skulle öppnas. Den öppnade klockan 4:00 som den skulle och männen började gå igenom, och det såg ut att vara som en vanlig dag. De köade och gick igenom första vändkorset, tog av sig allt av metall innan de gick igenom metalldetektor. Och så gick de vidare till nästa vändkors – ingenting märkvärdigt hände.
Idag hade vi kontakt med en grupp kvinnor på andra sidan väggspärren som också räknade hur många som kom ut. Dessa kvinnor är fredsaktivister från Machsom Watchi, en israelisk fredsorganisation som bildades 2001. Det visade sig vara mycket bra – för efter en halvtimme började kön sakta ned betydligt. Första halvtimme räknade vi att drygt
1 000 personer hade gått igenom. Under nästa timme passerade enbart 730 personer in i första delen av väggspärren. 1 734 personer hade gått in i väggspärren på en och en halv timme, men Machsom Watch hade räknat att ca 350 personer hade passerat ut. Någonting hade hänt!
Väggspärren består av ett antal stationer på väg in till Israel – station ett är ett vändkors, sedan en metalldetektor, efter det en lång korridor som leder fram till vändkors nummer två, ytterligare ett vändkors, en röntgenapparat för baggage som påminner om dem som finns på flygplatser, ytterligare en röntgenapparat som skannar av hela kroppen och till slut en ID- kontroll med kontroll av fingeravtryck. Det är många stationer och möjlighet finns att stoppa strömmen av människor vid varje station.
Männen och kvinnorna kommer från många byar runt Qalqiliya – de kan ha rest i en timme eller mer innan de kommer fram till kön i väggspärren. Många arbetar som byggjobbare och bussarna till deras arbetsplatser brukar lämna väggspärren klockan sex på morgonen – så det är mycket viktigt att de är där i tid och hinner ut till dess att bussen går. De ser till att ha god marginal för att kunna hinna med, men idag räckte inte marginalerna för denna påtaglig långsam hantering vid alla stationerna. Och vad var anledningen till att det gick så sakta idag? En trasig maskin som röntgade baggaget – vilket innebar att personalen måste gå igenom samtliga påsar, lunchlådor, ryggsäckar, portföljer, mm manuellt – och det tar tid. Resultatet av denna mycket långsamma process – frustration, irritation, rädsla att mista ytterligare en dags arbete. Kön inne i terminalen börjar trycka sig framåt – de som var längst fram trängs hårt mot stängslet – några klättrar upp på sina medmänniskor för att kunna se bättre eller komma fram fortare. 500-600 män kom tillbaka vid sjutiden – deras kommentar: “för mycket problem i terminalen” sa en, ”för mycket trängsel – jag blev tryckt mot vändkorset och kunde inte röra mig”, ”min arbetsgivares buss gick – det blir inget arbete för mig idag heller” var några av de uppgivna kommentarer vi fick.
Och sedan kom en säkerhetsvakt ut och skrek ”nu stänger vi terminalen pga. av datorkrångel” – enligt den översättning som vi fick av en man som kunde hebreiska. Denna terminal ska vara öppet till klockan 19:00 på kvällen. Klocka var strax efter klockan 7:00 på morgonen – och det väntade ca 400-500 personen – mest män men även kvinnor och barn nu – för att gå igenom väggspärren. Vi konfererade med kvinnorna i Machsom Watch på andra sidan och ringde sedan till den så kallade Humanitära Hotlineii för att berätta om problemet och be om deras hjälp. Efter 20 minuter öppnades väggspärren igen. Cirka 500-600 personer återvände idag pga de inte fick något arbete, eller att det blev för lång väntetid. Det tog en av de män vi har kontakt med drygt två och en halv timme att komma igenom denna gång – han började köa klockan 4:30. De lyckliga som gick igenom första vändkorset vid klockan 4:15 behövde drygt 15 minuter för att gå igenom.
Ska en trasig maskin eller en krånglade dator betyda att minst 500 personer mister en dagslön? Är det verkligen humanitär att det kan ta mellan en till över två timmar att gå igenom en väggspärr – varje dag? Det som vi har fått höra från alltför många är att det är ovissheten som är det värsta – ”kommer jag igenom i tid denna gång eller inte”.
11 oktober 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
I dag var jag både upprörd och ledsen – när du läser detta så kanske du förstår varför.
Det är söndag den 11 oktober och gränsen till Israel har varit stängd i tio dagar sedan den 2 oktober pga. Sukkot eller Lövhyddohögtiden som är en judisk högtid. Stängningen omfattar alla palestinier på Västbanken som arbetar i Israel eller östra Jerusalem och innebär en ofrivillig ledighet utan lön. Söndagen var den första dagen som de kunde
arbeta sedan den 1 oktober – en ganska lång tid att vara utan lön.
När jag och min kollega kom till vägspärr 107, Qalqiliya Nord, strax före klockan 4:00 på morgonen väntade redan 450 män på att väggspärren skulle öppnas. Den öppnade klockan 4:00 som den skulle och männen började gå igenom, och det såg ut att vara som en vanlig dag. De köade och gick igenom första vändkorset, tog av sig allt av metall innan de gick igenom metalldetektor. Och så gick de vidare till nästa vändkors – ingenting märkvärdigt hände.
Idag hade vi kontakt med en grupp kvinnor på andra sidan väggspärren som också räknade hur många som kom ut. Dessa kvinnor är fredsaktivister från Machsom Watchi, en israelisk fredsorganisation som bildades 2001. Det visade sig vara mycket bra – för efter en halvtimme började kön sakta ned betydligt. Första halvtimme räknade vi att drygt
1 000 personer hade gått igenom. Under nästa timme passerade enbart 730 personer in i första delen av väggspärren. 1 734 personer hade gått in i väggspärren på en och en halv timme, men Machsom Watch hade räknat att ca 350 personer hade passerat ut. Någonting hade hänt!
Väggspärren består av ett antal stationer på väg in till Israel – station ett är ett vändkors, sedan en metalldetektor, efter det en lång korridor som leder fram till vändkors nummer två, ytterligare ett vändkors, en röntgenapparat för baggage som påminner om dem som finns på flygplatser, ytterligare en röntgenapparat som skannar av hela kroppen och till slut en ID- kontroll med kontroll av fingeravtryck. Det är många stationer och möjlighet finns att stoppa strömmen av människor vid varje station.
Männen och kvinnorna kommer från många byar runt Qalqiliya – de kan ha rest i en timme eller mer innan de kommer fram till kön i väggspärren. Många arbetar som byggjobbare och bussarna till deras arbetsplatser brukar lämna väggspärren klockan sex på morgonen – så det är mycket viktigt att de är där i tid och hinner ut till dess att bussen går. De ser till att ha god marginal för att kunna hinna med, men idag räckte inte marginalerna för denna påtaglig långsam hantering vid alla stationerna. Och vad var anledningen till att det gick så sakta idag? En trasig maskin som röntgade baggaget – vilket innebar att personalen måste gå igenom samtliga påsar, lunchlådor, ryggsäckar, portföljer, mm manuellt – och det tar tid. Resultatet av denna mycket långsamma process – frustration, irritation, rädsla att mista ytterligare en dags arbete. Kön inne i terminalen börjar trycka sig framåt – de som var längst fram trängs hårt mot stängslet – några klättrar upp på sina medmänniskor för att kunna se bättre eller komma fram fortare. 500-600 män kom tillbaka vid sjutiden – deras kommentar: “för mycket problem i terminalen” sa en, ”för mycket trängsel – jag blev tryckt mot vändkorset och kunde inte röra mig”, ”min arbetsgivares buss gick – det blir inget arbete för mig idag heller” var några av de uppgivna kommentarer vi fick.
Och sedan kom en säkerhetsvakt ut och skrek ”nu stänger vi terminalen pga. av datorkrångel” – enligt den översättning som vi fick av en man som kunde hebreiska. Denna terminal ska vara öppet till klockan 19:00 på kvällen. Klocka var strax efter klockan 7:00 på morgonen – och det väntade ca 400-500 personen – mest män men även kvinnor och barn nu – för att gå igenom väggspärren. Vi konfererade med kvinnorna i Machsom Watch på andra sidan och ringde sedan till den så kallade Humanitära Hotlineii för att berätta om problemet och be om deras hjälp. Efter 20 minuter öppnades väggspärren igen. Cirka 500-600 personer återvände idag pga de inte fick något arbete, eller att det blev för lång väntetid. Det tog en av de män vi har kontakt med drygt två och en halv timme att komma igenom denna gång – han började köa klockan 4:30. De lyckliga som gick igenom första vändkorset vid klockan 4:15 behövde drygt 15 minuter för att gå igenom.
Ska en trasig maskin eller en krånglade dator betyda att minst 500 personer mister en dagslön? Är det verkligen humanitär att det kan ta mellan en till över två timmar att gå igenom en väggspärr – varje dag? Det som vi har fått höra från alltför många är att det är ovissheten som är det värsta – ”kommer jag igenom i tid denna gång eller inte”.
11 oktober 2009
Patricia Carswell
Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare.
Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig ([email protected]), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Joanna Lilja ([email protected]) eller Johanna Wassholm ([email protected]).
"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred" .
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.
Pat Carswell
Kommentarer
Trackback
